Foto Denny Jansson

Minnet är fortfarande helt klart från den där grådisiga morgonen i oktober när barackerna i det röda teglet kom allt närmre. På skyltarna på vägen stod det Oświęcim och det var helt knäpptyst i den minibuss jag tillsammans med mitt sällskap och turister från Italien, USA och Frankrike färdades. De tidigare diskussionerna om lokalområdets historia och den turistvänliga staden Kraków, några mil österut, ekade i huvudet. Nu var det inte längre något som låg framför mig. Inte heller något som befann sig på en abstrakt nivå, som något oåtkomligt. Jag stod bara några meter från förintelsens skådeplats och andades av den iskalla luften den där oktobermorgonen. De hemska bilderna från befrielsedagen, den 27 januari 1945, kom upp på näthinnan. Den plats, på vilken jag nu stod stirrandes mållös, var densamme som jag sett på de där bilderna som vi pratat om så ofta under både gymnasiet och högstadiet. Barackerna med sina blocknummer, de grus- och stenbelagda gatorna mellan dem och de tyska skyltarna var verkligen desamma. Den där ironiska känslan, av att faktiskt vara där, på skådeplatsen för det grymmaste helvete som existerat i världen, går inte att beskriva. Å ena sidan en ren ilska. Å andra sidan en nedstämdhet, en respekt mot de som på denna plats genomlevt det värsta av världens helveten. Att vara där, på den plats där nazisterna plågade, svälte och arbetade ihjäl miljoner oskyldiga människor för att de ansågs tro på fel religion eller tillhöra fler folkgrupp kändes overkligt. Samtidigt så känslofullt och så fruktansvärt.

Det skulle gå att höra en knappnål falla i rummet där vakterna stillsamt men bestämt inspekterade våra väskor. Under den korta promenaden från huset med säkerhetsinspektionen till ingången och den där välbekanta men ack så illavarslande skylten, tittade solen fram ur det gråa oktoberdiset. Men solens strålar var inte varma. Det var som att värmen inte kunde nå en sådan plats som denna. Detta helvete, inte för mig eller andra som var där, utan för de människor som för över 70 år sedan i långa led gått mellan samma baracker, på samma gator som jag, sett samma träd men som funnits i en helt annan tid och i en helt annan värld. ”Arbeit macht frei” står det på den välkända skylten som finns ovanför grinden in till lägret Auschwitz I. ”Arbete gör dig fri”. Samma ord som mött så många andra, men som inte haft tillstymmelse till möjlighet att leva ett sådant liv jag själv lever.

Känslan av likgiltighet, att å ena sidan befinna sig på skådeplatsen för det största och värsta brottet i mänsklighetens historia medan å andra sidan finna det svårt att ta in, kom dock att bytas ut mot en fruktansvärd känsla i en av barackerna som besökare i Auschwitz får besöka. I ett rum på andra våningen fanns en permanent utställning där lägerfångarnas ägodelar, som konfiskerats vid ankomst till lägret av de tyska nazisterna, fanns samlade. I ett av rummen i baracken fanns ett avlångt rum fullt av fångarnas väskor i vilka de burit med sig sina viktigaste ägodelar, väskor där fångarnas efternamn stod skrivet i stor stil med vit färg. I det stora rummet intill hade de skor som fångarna haft på sig när de anlände lägret, samlats. Det stora antalet skor stod dock inte paritet med antalet mördade fångar i lägret. Även om antalet par skor i rummet saknar motstycke, var det enorma antalet bakom glaset i rummet bara en ytterst liten del av det totala antalet. Att stå där, framför glaset och titta på det enorma antalet par skor var lika overkligt som tanken på att gå omkring i samma baracker som fångar torterats, sovit, ätit men också mördats. Om känslorna ditintills pendlat mellan avsky, ilska, ledsamhet och likgiltighet kom nästa rum i baracken att en gång för alla reda ut det egentliga känslouttrycket. I nästa rum i baracken hade stora mängder av det hår som rakats av fångarna när de anlände lägret samlats. Det var knäpptyst i det rum där det ljusbruna håret låg bakom glaset. Ståendes där framför glaset kände jag hur ögonen vattnades.

Mellan block elva och tolv står dödsväggen. Framför den röda tegelväggen som löpte lik en murvägg mellan de två barackerna fanns en extra vägg av grå cement vars syfte varit att fånga och dämpa ljudet av kulorna. Fönstren i de båda blocken som hade utsikt åt innergården med dödsväggen var övertäckta. ”Här har tusentals män och kvinnor avrättats. Med nackskott” berättar guiden för oss där vi står i gruset. På andra sidan innergården mellan de båda blocken står en träställning där fångar regelbundet hängdes upp med bakbundna armar. Framför den grå väggen ligger ett stort lager blommor och lika många gravlyktor. Inne i block elva finns fängelsecellerna och platsen för de första försöken att mörda människor med gas. I rummet som betecknas som cell 22 finns fyra mindre utrymmen där längden på rummens fyra sidor inte är mer än en dryg meter. Dessa var de ökända ståcellerna där nazisterna låste in fyra fångar åt gången. Fyra fångar ståendes på en yta mindre än en kvadratmeter. Ibland lämnades fångarna över natten. I ett rum på andra sidan korridoren på källarplanet i baracken finns de rum där de första experimenten med gas gjordes. I block tio, det block på andra sidan innergården med dödsväggen, finns de rum där Josef Mengele utförde sina fasansfulla och sadistiska experiment. Bland annat med tvillingar och kvinnor.

Alldeles intill den kulle där lägerkommendanten Rudolf Höss avrättades genom hängning finns Auschwitz-lägrens första gaskammare. Det lilla rummet dit fångarna fördes för att klä av sig och gasas ihjäl mäter inte större än ett tiotals meter i längd och dryga hälften i bredd. I taket finns den ventil där nazisterna från taket kastat in kristallerna av Zyklon B med syfte att ta livet av fångarna som fösts in i rummet. I rummet intill ligger krematoriet och utanför den plats där motorer placerats för att överrösta de skrik som kom från gaskammaren. Först en blandad känsla av ledsamhet och ilska, sedan en känsla av tomhet. Att gå omkring i samma rum, på samma plats, som tusentals människor avrättats är overkligt. Brottets storlek gör det svårt att förstå, svårt att sätta sig in i att det var här som det verkligen hände. Återigen känner jag hur det vattnad i ögonen och hur en tår rinner ned för kinden och slår mot det gråa betonggolvet inne i gaskammaren.

I bussen på väg från Auschwitz I, på väg mot Auschwitz II Birkenau är det knäpptyst. En känsla av chock, ilska, tomhet och rädsla infaller. Jag känner hur jag börjar skaka av ilska. Samtidigt tåras ögonen och intrycken gör sig påminda när vakttornet på Auschwitz Birkenau kommer allt närmare. Tillsammans med den cyniska skylten ”Arbeit macht frei” ovanför ingången till det första lägret, är vakttornet en slags symbol för koncentrationslägren som för hela förintelsen. På väg in i den största dödsfabriken i mänsklighetens historia, över järnvägsspåret som skulle förenkla transporten till lägret, tornar sig det enorma lägerområdet upp sig. Storleksmässigt större än någonting jag tidigare sett. Till vänster finns baracker så långt ögat kan nå. Rakt fram längs med järnvägsspåret, de två sönderbombade krematorierna och det bakomliggande minnesmonumentet. Till höger ännu fler baracker så långt ögat kan nå. Det enorma lägerområdet avslöjar vilket syfte som lägret fyllt: industriellt massmord av enorm skala. Tillsammans med Auschwitz I blir Auschwitz II Birkenau symbolen för det största brottet i mänsklighetens historia.

Den välkända synen med järnvägsspår som passerar under det stora vakttornet, är en bild jag sent kommer att tillåta mig själv att glömma. Att se den enorma rampen där bland andra Josef Mengle stod och avgjorde människors öden, pekandes höger eller vänster, arbete eller gaskammare, är fasansfullt. Att se märken, text och namn inristade i väggen i en av lägrets många baracker får känslorna att pendla mellan ilska, ledsamhet och upprördhet. I dessa små utrymmen trängdes människor kämpandes inte enbart mot tortyr, utan även mot sjukdomar, varandras obefintliga hopp om att en dag komma ifrån detta helvete på jorden. Till skillnad från det första lägret finns i Auschwitz II Birkenau ingen utställning med ägodelar. Inte heller finns möjligheten att gå in i de krematorier som stod för merparten av de massmord som genomfördes under förintelsen. Dessa bombade nazisterna strax innan den röda armén anlände lägret den 27 januari 1945 i ett försök att dölja för omvärlden vad som faktiskt pågått i detta enorma läger under flera år.

Att se de inristade meningarna på väggarna, att se de stora bokstäverna med det cyniska ”Arbeit macht frei”, att se skorna, väskorna, kläderna, glasögonen och håret tillhörande de som på dessa två platser mördats är ett starkt minne jag kommer bära med mig så länge jag lever. Att se burkarna i vilka kristallerna av Zyklon B en gång förvarats, ritningarna över lägren och bilder som fångar tagit i hemlighet får mig att känna avsky och ilska lika mycket som det får mig att bli besviken och bestört. Det är på denna plats som det största brottet i mänsklighetens historia begåtts. Att se barackerna, latrinerna och den enorma rampen fick mig att förstå vilken fruktansvärt hemsk plats detta är och har varit. Det är svårt att sätta sig in i vilket helvete fångarna i dessa läger upplevt. Det ger även upphov till en besvikelse, hur kunde omvärlden se tecknen men låta detta industriella massmord, denna förintelse, fortgå?

Ju längre tid som går sedan denna grymma händelse i mänsklighetens historia, desto svårare blir det att komma ihåg. I dag finns det inga många kvar som själva kan berätta om denna fruktansvärda händelse. Snart är massgravarna, godstågen och gaskamrarna bara bilder och ord på papper. Än idag, efter tre besök i de båda lägren, har jag svårt att ta in alla intryck från besöken. Att faktiskt förstå att jag befunnit mig på samma plats och att det faktiskt var där det hände. Tystnaden i bilen på väg från Oświęcim, det polska namnet för Auschwitz, bekräftar att detta är en så otroligt grym händelse, så svår att processa, att det kräver ett flertal besök innan förståelsen väl kan gå upp. Det går inte att sätta ord på känslorna för det finns inga ord som kan beskriva det största brottet i människans historia.

Aldrig får vi glömma. Aldrig får vi glömma vad nazisterna gjorde mot mänskligheten här. Aldrig kommer ”Arbeit march frei” få sin sanna betydelse efter vad nazisterna gjorde. Aldrig. Aldrig får vi glömma. Lova mänskligheten det.

Denny Jansson är chefredaktör och ansvarig utgivare för Karlstads studenttidning och har besökt Auschwitz-lägren tre gånger.
Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidning arbetar med kvalitetsjournalistik här.
Förintelsens minnesdag

Lördag 27 januari 2018 är det 73 år sedan de kvarvarande fångarna i förintelse- och koncentrationslägret Auschwitz II Birkenau befriades av Röda armén. Dagen är sedan 2001 nationell minnesdag i Sverige och sedan 2005 internationell minnesdag utsedd av Förenta nationerna, FN. Karlstads studenttidning uppmärksammar förintelsens minnesdag genom följande krönika av chefredaktör Denny Jansson.