Allt syns inte alltid på utsidan. Foto Emil Jonsson

Jag vaknar upp och direkt känner jag mig sjuk, det känns som att hela kroppen gör ont och huvudet är tungt. Skickar iväg ett sms till mina vänner och skriver att jag inte kommer till skolan idag, ”jag är förkyld, tror till och med att jag har feber faktiskt”. De hälsar att jag ska krya på mig, dricka te och ta det lugnt. Jag tackar och säger att jag säkert mår bättre imorgon. Jag drar täcket över huvudet och bara ligger där och andas. Trots det jag precis sa till mina vänner så är jag inte sjuk, har inte en gnutta feber, men ändå är det det jag säger till alla andra.

Idag är en sådan dag då jag inte kan prata med någon, kan inte se in i deras ögon. Idag är en sådan dag då jag börjar gråta när jag spiller ut glaset och sjunker ihop på golvet när jag ser min egen spegelbild. Men jag är inte förkyld. Jag lider av något som drabbar ett stort antal svenskar varje år. Jag har ångest. Det är något som är tabu, något som vi viskar om trots att det, precis som en fysisk förkylning, inte är något mer än en sjukdom som kommer och går. Man kan vara frisk och så kan man bli sjuk.

När jag för första gången drabbades av ångest var jag 16 år och, som så ofta, skedde det under hård belastning från skolan och alltför höga krav på mig själv. Även stress, sjukdom eller dödsfall av en när och kär är exempel på många av de orsak­erna som kan ligga bakom.

I samband med min panik­ångest uppstod också socialfobi, vilket betyder att man blir ­extremt rädd för vad ­människorna i omgivningen ska tycka. Jag var helt enkelt rädd för vad mina nära och kära skulle tycka. Detta gjorde att jag undvek fester, skolan och även vännerna, ofta med just ­ursäkten att jag var förkyld. Ångest handlar om rädsla och jag försökte så mycket jag kunde att undvika rädslan som tar ifrån mig rätten att leva mitt liv fullt ut. När hjärnan tror att den är i fara kommer yrsel och skakningar. Jag svettas och hjärtat slår så fort att jag tror jag ska dö.

I dessa situationer gäller det att lära hjärnan att säga ”nej, det här är inte farligt”. Oavsett vilken situation det är som skrämmer just mig eller dig.
Jag vet att det är enklare sagt än gjort och även jag kämpar fortfarande. Jag skulle kunna sitta och skriva flera hundra sidor om panikångest men samtidig är det otroligt svårt att sätta ord på något som upplevs så olika från person till person. Det som jag bestämde mig för var att jag inte längre ville vara tyst om det och istället tala ut.

Det är med stor nervositet jag väljer att skriva det här, för jag har levt med en konstant rädsla för vad omgivningen ska tycka. Det jag hoppas är att jag kanske, kanske kan påverka dig som mår dåligt just nu. Kanske kan jag övertyga dig om att du inte behöver skämmas och att psykisk ohälsa är mer än okej att prata om. För du och jag är inte konstiga eller onormala. Tvärtom så är vi starka, modiga och med lite hjälp kan vi få må
bra igen. Jag vågade efter många om och men tala ut, och idag mår jag bättre än någonsin.

Jag valde att först berätta för den person som står mig allra närmast och det var dennes respons, fyllt med omtanke och kärlek, som fick mig att våga ­berätta även för dig. Så våga prata om det som skrämmer dig, för det finns så otroligt många som vill lyssna. Jag vill också säga till er alla, oavsett om ni mår bra eller dåligt, tänk på detta när ni möter människ­or. ­Det kaos och den rädslan som finns­ på insidan syns inte alltid ­på utsidan.

Artikeln publicerades ursprungligen i Karlstads studenttidning nr .
Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidning arbetar med kvalitetsjournalistik här.