En film som tvingar tittarna att tänka efter och leta själva - Karlstads studenttidning
×

Kultur

Holiday: En film som tvingar tittarna att tänka efter och leta själva

"Det är inte bara en reaktion efter metoo, inte enbart en reflektion över kvinnans utsatta situation i samhället. Det handlar om gruppmentalitet, människans våldsamma natur och framförallt om en konsumtionssyn där kvinnans kropp bara är ytterligare en vara på marknaden", skriver recensent Jennifer Lindqvist.
Recension - Holiday
Regi:
Isabella Eklöf
Genre:
Drama
Medverkande:
Lai Yde, Thijs Römer och Victoria Carmen Sonne
Längd:
1 timme 30 minuter

När Holiday hade premiär på Göteborgs filmfestival för över ett halvår sedan väckte den stor uppmärksamhet. Detta främst på grund av den explicita våldtäktsscenen där tittarna tvingas bevittna ett övergrepp från början till slut. När jag klev in på Arenan i Bibliotekshuset för att se Holiday häromdagen väntade jag mig en sentimental reflektion över kvinnoförtryck i form av sexism på arbetsplatsen, men fick så mycket mer.

Holiday är en studie i människans naturliga våldsamhet och hur våldet kommer till uttryck när en person lyckats uppnå alltför stor makt. Platsen för händelseförloppet är ett soligt semesterparadis i Turkiet, där en grupp kriminella danskar spenderar sin semester. Filmens huvudperson Sascha kommer dit för att vara del i deras verksamhet, och möter därmed en värld centrerad kring konsumtion, otroligt snyggt framställd av Eklöf som visar sig vara en mästare i att visa upp utan att skriva tittarna på näsan. Medan filmens intriger utspelas låter Eklöf karaktärerna konsumera konstant. Det finns knappt en enda scen där det inte äts, dricks, knarkas, handlas eller tafsas: här är kvinnor objekt för konsumtion likvärdiga en lyxmåltid eller ett par smaragdörhängen.

Samtidigt får tittaren en inblick i karaktärernas bristande känsloliv genom allt det de inte säger. Dialogen är nämligen lika tom som maffiabossens samvete, och allting de pratar om är sex och våld. En värld där varorna flödar men intellektualitet och innerlighet saknas.

Det är svårt att inte tänka på Cormac McCarthys roman Blodets meridian. Gruppens boss älskar kaos och makt och är samvetslös. Huvudpersonen är ung och förvirrad, dras mellan viljan att slita sig ur gruppmentaliteten och bli en egen individ, och viljan att fortsätta leva i den relativa trygghet som anpassning till gruppmentaliteten innebär. Jag kommer på mig själv med att undra om Sascha kommer att gå samma väg som McCarthys The kid eller inte. Svaret kommer hastigt och abrupt mot filmens slut.

Scenerna är fantastiskt filmade och vi bjuds på såväl tablåtagningar, som bäst kan beskrivas som skapelser av en mer dynamisk Roy Andersson, och färgglada, medvetet kitschiga nattklubbsscener. Detta är regissörens första långfilm och jag hoppas att den kommer tas emot av filmpubliken, trots att den gör någonting så ovanligt som att tvinga tittarna att tänka efter och leta själva.

Detta är en argumenterande text där skribenten svarar för åsikter och ställningstaganden i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidning arbetar med kvalitetsjournalistik här.

Jennifer Lindqvist