Foto Emil Jonsson

En regnig och kall måndagseftermiddag möts vi upp. En av oss med regnjacka och stor, varm sjal, den andre utan ytterkläder över huvud taget. Regn och kyla är inget som Emil Carlberg räds. Det är snarare idealiskt tränings­väder. Vid 22 års ålder har Göteborgsfödda Emil varit med om fler äventyr än de flesta av oss någonsin kommer att få uppleva – det är säkerligen inte alla som kommer klättra i Himalaya eller vandra genom Nya Zeeland under sin livstid. Det vi har gemensamt är dock att vi är studenter på Karlstads universitet. Emil går första året på Turism­programmet, och då det blivit allt vanligare med äventyrs­semestrar under senare år så känns det som ett passande val för honom.

Med tanke på Emils bakgrund blir det naturligt att ställa sig frågan hur man går från att vara ute på spektakulära resor till att sätta sig i en skolsal? Emil erkänner att det inte alltid är så lätt.

– Det känns som att det är två delar av mig som ­hamnar­ i konflikt, en del av mig vill hellre vara ute och göra ­något spännande, men det är samtidigt alltid bra att ha en utbildning i bagaget. Det finns egentligen ingen utbildning som passar in hundra procent på det jag håller på med, men Turismprogrammet ligger ändå närmast för att kunna utveckla något eget efteråt. Emil började studera på ­Chalmers direkt efter gymnasiet, men där blev reslusten snart för stark. Valet föll på att dra till USA med två kompisar och cykla från New York till Los Angeles istället, en resa på över 500 mil i konstant motvind.

– När vi planerade vår första resa, cykelturen i USA, så visste vi inte att det blåser från väst till öst i USA. Resan hade förmodligen varit en vecka kortare om vi cyklat åt andra hållet. Han lägger till att de var rätt oerfarna planerare och även tog med sig alldeles för mycket packning.

– Jag trodde jag skulle vara trött på äventyr efter det, men istället blev det en av de resor jag uppskattat mest. ­Amerikanerna är otroligt schyssta och tillmötesgående och de är alltid intresserade av att höra var man kommer ifrån eller är på väg.

Det märks att Emil är en kille som lever i nuet, och sällan stressar över framtiden. Att han hamnade på Turism­programmet i just Karlstad beror bland annat på att Göteborgsgrundade Military Fitness finns både i Säffle och Karlstad. Där tränar man ungefär som i militären, men utan vapen. Även om det låter tufft så är träningen till för alla. Själv tränar Emil 1-1,5 timme varje dag, något som hjälper honom i studierna.

– Det är faktiskt ­mycket ­lättare att fokusera på ­stud­ierna efter jag har tränat och gjort av med all överskotts­energi. På frågan om han aldrig blir stressad över skolan och tentamen så svarar han att han sällan blir det.

– Det värsta som kan hända är ju att man får göra om tentan. Mina resor har lärt mig att det mesta ordnar sig och att det inte är så farligt om inte allt går som planerat.

Emils senaste resa gick till USA där han deltog i Spartan Race World Championship, ett hinderbanerace som ut­spelade sig i Lake Tahoe i de röda och svarta skidbackarna från 1960 års olympiska spel. Hela banan var drygt 2,5 mil och fullpackad av tuffa hinder som att krypa under taggtråd, simma i en iskall sjö och kasta spjut. Så hur kommer det sig att en kille som började med fotboll en gång i tiden hamnar på ett sådant extremt race? Emil berättar att han alltid varit aktiv och gillat att sporta och åka skidor på vintern, men att det byggts upp under årens lopp.

– När fotbollen började bli tråkig kände jag att jag ville göra något tuffare och det var då jag hittade Military Fitness. Till att börja med var vanlig löpning helt okej träning, sen blev det terränglöpning som var lite mer utmanande, och nu är det hinderbanelöpning som gäller. Jag vill att det ska hända något när jag tränar, att det ska vara en utmaning. Klart att man gör illa sig ibland och får blåmärken, men det är nästan som att det ger extra energi när man kämpar sig fram för att nå målet. Själv kom han in på 65:e plats i världsmästerskapet och kan känna sig mer än nöjd. – Spartan Race var extremt tufft, men när man tävlar på världsnivå ska det ska ju inte vara något som vem som helst kan klara.

Självklart är tankarna på äventyr långt ifrån lagda på hyllan bara för att Emil börjat studera, och han har planer på att göra en variant av Forrest Gumps språngmarsch över USA och löpa en längre sträcka. Dock är det svårt att få visum i USA för en så pass lång period, så det ser ut att bli en tur från Vancouver till Montreal i Kanada och sedan därifrån till New York. Det är inga större problem för Emil att hitta intresserade ­spon­- sorer och med äventyr vid horisonten som lockar är det inte helt omöjligt att det blir ett sabbatsår för att utforska fler karriärmöjligheter.

– Drömmen hade ju varit att bli sponsrad äventyrare och få ha det som ett jobb. Förhoppnings­vis skapas ett intresse för löpturen genom Kanada och till New York som ger lite publicitet och ökar chanserna för sponsring.

När vi suttit och pratat en stund ansluter vår fotograf och vi beger oss ut i regnet igen för att ta bilder. Det är blött och kallt om ­fingrarna när vi försöker få till bra bilder i det gråa efter­middags­ljuset. Samtidigt så känns det som att regnet och kylan ­passar Emil och hans livsstil – ju tuffare omständigheter desto mer motivation. Det kommer inte ett enda ­klago-­ mål från hans läppar när foto-­ grafen ber honom springa fram och tillbaka, lyfta däck och göra arm­hävningar i det iskalla ­regnet, och det är ­redaktionens stelfrusna fingrar som ger upp först. Det är inte alltför många av oss som har samma drivkraft att ta ut oss fullkomligt i extrema sporter, men viljan att vid motgångar ge ännu mer är något som inspirerar även i vardagslivet. När man känner för att ge upp – det är då är det dags att hitta det inre drivet och ge lite till!

Artikeln publicerades ursprungligen i Karlstads studenttidning nr .
Detta är en nyhetsartikel. Läs mer om hur Karlstads studenttidning arbetar med kvalitetsjournalistik här.