Den långa, långa, långa resan från gymnasiet till gymnasiet - Karlstads studenttidning
×

Krönikor

: Den långa, långa, långa resan från gymnasiet till gymnasiet

Stina Samuelsson
Den stora skillnaden nu jämfört med för 20 år sedan, är förutom utbudet av förströelse, motivationen. Jag vet vad jag vill nu. Jag känner det ända in i märg och ben. Jag har ett mål och vet hur jag ska ta mig dit, skriver Karlstads studenttidnings krönikör Stina Samuelsson.
Krönika

För några månader sedan skrev jag ett brev. Eller ja, eftersom vi lever på 2010-talet menar jag alltså ett messenger-meddelande. Det skickades till en av mina gamla gymnasielärare, och jag skrev det för att tacka för att hen fick mig att hoppa av skolan.

Nä. Men nu backar vi bandet lite, va? Så kan det knappast ha varit?

Föreställ er nu Sundstagymnasiet anno 1998. Det är det många av er som inte kan, jag vet, men det finns nog en del. För er som inte vet såg det ut precis som vilken skolcafeteria som helst. Fula bord. Clementiner till salu. Jag hade sönderblekt hår, trasiga kläder, tungt sminkade ögon (den bilden måste ni förvisso inte föreställa er). Jag var oerhört skoltrött. Den biten tror jag många av er inte ens behöver föreställa er. Jag kan nämligen föreställa mig att många studenter på universitetet vet precis hur det är att vara tonåring, ha tvivelaktig aura och sitta i skolcafeterian, fast ni egentligen skulle ha franska. Eller historia. Eller, gud förbjude, naturkunskap. Matte! Ja, vilket som av ovanstående ämnen passar in på undertecknad. Jag skolkade från allt – här fanns ingen diskriminering.

Jag kom till gymnasiet som en redan skoltrött elev. Med lite tur hade jag tagit mig in som reserv på samhällsvetenskapliga programmet. Mina betyg hade störtdykt under nionde årskursen och jag fick inte reda på att jag fått plats på gymnasiet förrän två veckor före terminsstarten. Det fanns flera anledningar till att jag misskötte skolan. Om vi bortser från de uppenbara som för mig inbegrep att spana på killar (exempelvis den där långe fjungossen som sedermera blev far till mitt barn) och hänga med kompisar, så var jag dels tonåring, redan där har man ju oddsen emot sig. Dels hade jag nog rätt svåra problem med depressioner. Jag hade en del komplicerade relationer utanför skolan som spelade in. Det var en härlig cocktail av mycket skit, allmänt oförstånd och ungdomlig nonchalans. En så kallad perfekt storm som sammantaget gjorde att skolan hamnade under precis allt annat på min prioriteringslista. Kanske kunde den sent infångade, men hett efterlängtade, entrébiljetten till gymnasiet vara det som fick mig på andra tankar?

Haha, nej.

Föga förvånande fortsatte jag på redan inslagen skolkbana, men under mitt första år på gymnasiet gick det helt överstyr. Efter ett par års övning i grundskolan var jag numera fullblodsproffs. Jag hade därför streck i alla ämnen när höstterminen var över och under vårterminen fick jag praktisera i stället. Det var ingen mening med att fortsätta studera. Sen var det bara att börja om igen, så hösten efter praktiken började jag återigen i första ring. Med ett slags odefinierbar rädsla i ryggen kämpade jag mig igenom terminerna så jag tog mig upp i andra årskursen.

Där tog det stopp igen.

Jag skulle fylla 18. Jag hade exakt noll motivation för något. Jag tillbringade mina dagar i caféterian eller inne i centrum.

En dag när jag som vanligt satt och gjorde exakt ingenting av det jag borde göra, kom min lärare förbi. Han som fick brevet, ni minns. Han frågade mig varför jag ens var i skolan om jag inte gick på lektioner. Jag visste inte vad jag skulle svara. Sen sa han något i stil med: ”Ska du inte försöka dig på något annat alternativ i stället, och fortsätta läsa när du vill det, i stället för att slösa bort dina dagar här?”

Dramatisk paus för effekt.

Men det sa han väl ändå inte?

Jo, det sa han (något i stil med det, i alla fall). Och jag insåg att det var ju precis vad jag borde göra. I skolan slösade jag bort allas tid. Så jag hoppade av och började jobba i stället. Jag flyttade hemifrån tidigt och året efter gick jag på mina vänners examensfester och kände mig väl en smula utanför, men ändå rätt okej.

Sen blev jag arbetslös och började tänka på plugget igen. Efter två år på folkhögskola i Mora hade jag min gymnasiebehörighet samt vänner för livet. Efter ytterligare ett år i Molkom var jag tidningsjournalist och efter tio år som det – är jag tillbaka i skolbänken igen.

För att bli gymnasielärare. Är inte detta en intressant twist, så säg?

Jag är 37 år nu, vilket jag ibland måste påminna mig om. Det känns väldigt vuxet. Men det är inte det minsta svårt att känna den skoltrötta tonåringen inom mig. Sju terminer in på lärarprogrammet börjar jag onekligen bli förjävla skoltrött. Jag vill ju ut! Ut och jobba! Vara i verkligheten!

Eftersom jag valde den poängstinnaste ämneskombinationen, svenska och samhällskunskap, har jag ofattbara fyra terminer kvar innan jag är färdig. Fyra terminer känns just nu som en halv evighet. Särskilt eftersom de flesta som började studera samtidigt som mig bara har tre terminer kvar. Ännu en gång kommer jag få se klasskamrater ta examen före mig. Jag kommer faktiskt fylla 40 det år jag är färdig lärare. 40. Det känns overkligt på något sätt. Fast det känns förvisso overkligt att jag ens blivit så vuxen som 37, för nog är 37 en vuxen siffra?

Det känns kanske mest overkligt när jag sitter hemma och vägrar öppna datorn för att skriva inlämningsuppgifter. Ni vet hur det är. Den stora deadlinen närmar sig och du måste verkligen börja ta tag i det där nu om det inte ska bli alldeles för stressigt sen. Men garderoben har inte rensats på flera år och fanns det inte någon dokumentär om detta på Netflix? Den där Marie. Okej. Tolv timmar senare är garderoben luftig och fixad och tentan har precis vuxit sig ännu större och svårare. Nu är det verkligen hög tid att ta tag i det där. Du suckar, slår dig ner vid datorn, slumpar fram sidor på Wikipedia några timmar, lagar mat, tar en promenad, sover middag, ser fyra avsnitt av True Detective, ringer en kompis. Det finns onekligen många fler alternativ till plugg idag än på slutet av 1990-talet.

Jag skjuter upp skolarbete i stort sett lika mycket nu som då. Men eftersom vi gärna vill vara lite fancy på universitetet brukar vi inte säga att vi är skoltrötta, nej då. Vi prokrastinerar. Fint ska det vara på akademisk nivå, även när man ställer till det. Vi är så duktiga på det här på universitetsnivå att det finns kurser i att undvika prokrastinering, hur nu de som behöver den kursen bäst skulle ta sig tid till den. När den skulle starta här på Karlstads universitet blev den… Just det, uppskjuten. För få som anmälde sig. Ingen trillade av stolen av överraskning där.

(Den drar igång nu under vårterminen dock, gör din ansökan på kau.se, om du hinner.)

Den stora skillnaden nu jämfört med för 20 år sedan, är förutom utbudet av förströelse, motivationen. Jag vet vad jag vill nu. Jag känner det ända in i märg och ben. Jag har ett mål och vet hur jag ska ta mig dit.

Det, gjorde jag sannerligen inte den där dagen i skolcafeterian på Sundstagymnasiet.

Brevet då? Eller messenger-meddelandet, vill säga. Jodå, jag fick svar. Hen gratulerade mig till mitt val av yrke och välkomnade mig varmt tillbaka till skolans värld.

Lite mer frivilligt denna gång.

Stina Samuelsson är krönikör i Karlstads studenttidning och student på ämneslärarprogrammet.

Artikeln publicerades ursprungligen i Karlstads studenttidning nr .

Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidning arbetar med kvalitetsjournalistik här.

Toppnyheter