I ständig jämförelse - Karlstads studenttidning
×

Krönikor

: I ständig jämförelse

Stina Samuelsson
Jämföra sig
Foto: Caroline Lindström
Jag kan aldrig bara vara mig själv och min egen prestation, jag är i ständig jämförelse med andra. I stort och smått, ska det visa sig när jag börjar tänka efter, skriver Karlstads studenttidnings krönikör Stina Samuelsson.
Krönika

Det finns ett företag vi ej ska nämna vid namn. Ett av de där som skryter med att de jämför tjänster med varandra och hjälper dig hitta det som är mest fördelaktigt för dig. Anledningen till att vi inte ska nämna det vid namn är att jag fortfarande är ärrad efter de tusen påringningar jag fick från sagda företag efter att jag använt deras jämförelsetjänst när jag skulle skaffa mig en bilförsäkring.

Det finns en reklam på tv just nu som gör lustiga jämförelser mellan banklån och partners. Det förstnämnda är bra att jämföra, det sistnämnda inte. Jag ber om att få inlämna en avvikande åsikt. Jämför för guds skull dina partners, du måste ju veta om det går åt rätt håll!

En annan tv-reklam med en särskilt irriterande huvudperson åker på semester jorden runt och hittar enkelt de billigaste hotellrummen och kan inte ens stava till klimatångest. Hurra!

Jag önskar vi kunde sluta jämföra. På alla plan. (Förutom i mitt exempel med partners, ovan.) Men jag kan inte, jag är hopplöst fast i jämförandet. Jag kan aldrig bara vara mig själv och min egen prestation, jag är i ständig jämförelse med andra. I stort och smått, ska det visa sig när jag börjar tänka efter.

Jag och min sambo har nyligen varit sjuka. För vårt barn har nyligen börjat på förskolan, och hujedamig vilket vansinnigt bakterieträsk det är. Barnet älskar att vara där, men drar hem nya förkylningar och febersmittor varje vecka. Så en kväll när vi låg nedbäddade i varsitt soffhörn och snörvlade och tog tempen och åt alvedon började vi diskutera vem som egentligen var sjukast. Min sambo hade ont i halsen och feber. Jag hade inte ont i halsen men betydligt högre feber. Båda ansåg sig vinna. Jag tog sociala medier till hjälp i kampen om sjukdomspokalen, men resultatet blev otydligt. Typiskt exempel på saker som är dåliga att jämföra: vedermödor.

Jag var på biblioteket med min unge för en tid sen. Vi gillar att hänga i barnavdelningen och kolla böcker och leka lite med deras Babblarna-pussel. Det är mysigt med bibliotek i allmänhet och jag hoppas såklart att min avkomma ska ärva min fäbless för dessa institutioner. Det hade precis blivit lite varmare ute så vi tog en promenad till stan för att hitta lite nya böcker till kvällsläsningen. När vi kom till lekhörnan fanns där en mamma med sitt barn, en unge som såg ut att vara några månader yngre än min, kanske åtta-nio månader gammal. Satt lydigt och lekte med nämnda Babblarna-pussel. Lade bitarna på plats i sina ramar. Mitt barn kröp fram och kastade några böcker på pusslet så Bibbi och Bobbo flög all världens väg. Det tre månader yngre barnet himlade med ögonen åt min unge och lade tålmodigt böckerna åt sidan. Mitt barn skrek högt av förtjusning. Jag log milt mot mamman. Som gick fram till sitt barn och hjälpte det upp att stå, sen tultade ungen, hållande i mammans händer, fram till en plastlåda med leksaker i. Barnet gick. Spädbarnet. Mitt barn gick inte, det gör han inte nu heller. Han har aldrig visat nåt större intresse för att gå, det är roligare och går snabbare att krypa. Det är ju ingenting jag brytt mig om, han går väl när han går. Ja. Fram tills jag såg det här spädbarnet flanera världsvant kring biblioteket.

Utan att jag ens var medveten om det satte hjärnan igång. Kalkylerade. Den okända ungen var helt klart mindre i storleken än mitt barn, men kanske att hen bara var liten för åldern? Eller? Kanske ett underbarn, en Mozart, en som kommer skriva symfonier före förskoleklass?

Eller är det mitt barn som… som… är Sent I Utvecklingen (här skulle det passa bra med lite dramatiska stråkar som bakgrundsljud, ni får helt enkelt föreställa er)?

Framme vid leklådan hörde jag klart och tydligt den späda lilla snudd på nyfödda bebisen säga ”mamma”.

Vad fan?

Mitt barn säger ”hej”. Gärna en miljon gånger i timmen. Men helst ingenting annat. Nu kommer det här pyttelilla livet och sätter i stort sett samman treordsmeningar mitt framför ögonen på oss.

Mitt barn kryper fram till leksakslådan och ställer sig bredvid det lilla prydliga barnet som knappt ens tappat navelsträngen och som nu sorterar klossar i storleksordning. Min son stoppar ner huvudet i lådan och skrikskrikskriker så där överlyckligt som bara små barn utan någon som helst förmåga till proportionellt tänkande kan göra. Det lilla barnet försöker dölja en djup suck, ger sin mamma en menande blick, rättar till slipsen och riktar uppmärksamheten mot Tolstojs Krig och fred.

Herrejävlar, vad tråkigt och jobbigt och utmattande det är.

Vi går hem. Jag googlar ”barn+utveckling”, jag googlar ”ettåring+kan inte gå”, jag googlar ”när börjar barn prata”. Jag pratar med min sambo om att vi borde träna honom på att gå mer. Efter en stund kommer jag ut ur min jämförelseneuros och landar tungt på arslet. Jag är fast i det här träsket, jag har levt i det i hela mitt liv. Vi jämför oss från start. I skolan, på fritids, på gympan och träningar, på musiklektioner, på raster. Sen, herregud, sen jämför vi oss med retuscherade fotomodeller och rockstjärnor och skådisar. Vi jämför oss med våra partners ex (här skulle en smiley med himlande ögon sitta fint, men låt oss hålla en smula på värdigheten).

Vi jämför oss med våra syskon, kamrater, fiender, kolleger. Och medstudenter. För visst lever vi studenter i ständig jämförelse med varandra. Vad vi fick på tentan, hur vi skötte redovisningen, vem som ställt mest relevanta frågor på seminariet och vem som sänkte vem i gruppdiskussionen. Herrejävlar, vad tråkigt och jobbigt och utmattande det är.

Evolutionärt sett finns det såklart någon klok grundorsak till det här beteendet. Att vi som flockdjur vill anpassa oss efter vår omgivning. Därför ljuger vi och hittar på och överdriver. Enligt en del teorier är vi mest benägna att jämföra oss med andra som tillhör den grupp vi själva tillhör, eller vill tillhöra. Därför ser jag nyblivna föräldrar lägga upp videos på deras nyfödda barn som jollrar och låter det inte lite som att ungen säger ”pappa” och så fantastiskt att lille Adrian började prata vid sex veckors ålder! För de vill tillhöra gruppen Fantastiska föräldrar till fantastiska barn. Därför säger studenter att de minsann fått ett VG på den där knappt godkända tentan. För att de vill tillhöra gruppen Högpresterande studenter som acear allt utan större ansträngning.

Och det verkar faktiskt vara helt idiotiskt. För problemet är att när jämförelserna mynnar ut i negativt resultat för oss själva – då blir det jävligt trist på olika sätt. Då blir vi avundsjuka och missunnsamma, vi får dåligt självförtroende och känner att vi är mindre värda än andra. Räck upp en hand alla som tror att detta blivit värre av sociala medier! Räck upp en hand alla som ondgjort sig över den perfekta ytan som visas upp på Instagram! Räck upp en hand alla som medvetet skurit bort smulor, pappershögar och gamla strumpor ur ”spontana” ögonblicksbilder i ert hem! Vi deltar ju i denna masshysteri på olika sätt nästan hela tiden. Vi väljer vad vi visar upp och vad andra ska jämföra sig med. Men det är svårt för oss att vara medvetna om att andra gör på samma sätt. I stället tittar vi på Veronicas romantiskt inredda sovrum och tänker att den där sängen ser så fluffig ut och varför ligger det kurslitteratur över hela min sida av sängen och varför har jag inget ljusgult överkast och vad är egentligen poängen med allt detta sabla katthår?

Inte nog med att vi mår skit över detta ständiga jämförande, vi blir dessutom dummare.

Jag läser om en liten forskningsstudie som har sju år på nacken. Den visar att personer i grupparbeten som jämför sig med de andra gruppmedlemmarna presterar sämre än de som inte gör det och fick svårare att fundera ut lösningar på komplexa problem. De som ingick i forskningen var smartare än snittet, men blev dummare på grund av jämförandet med andra.

Så åt skogen med evolutionen, eller hur? Vi stänger in oss i små lådor av artificiellt solljus, vi hoppar frivilligt ut från flygplan för skojs skull och vi har giftspindlar som husdjur.

Bäva månde alla grottmänniskor. Det som för tusentals år sen var viktigt för vår överlevnad är sånt vi skiter högaktningsfullt i idag.

Vi lär oss av detta, inte sant?

Så sluta jämföra prestationer. Ni blir dumma av det.

Sluta jämföra er med retuscherade modellbilder. Ni blir ledsna av det.

Sluta jämföra era barn med andras ungar. Ni kommer förlora timmar på meningslöst googlande.

Timmar ni i stället skulle ha kunnat tillbringa med att exempelvis äta chips.

PS. Precis när jag satt och lade in den här krönikan fick jag tillbaka en inlämningsuppgift som var så oerhört, oerhört, oerhört underkänd. Så om du behöver en positiv jämförelseboost kanske jag kan glädja dig med att jag, fyra år in i min utbildning, bland annat fick upplyst för mig att jag inte ska tycka något alls i en akademisk text. Man kan ju tycka, fritt i detta icke-akademiska post scriptum, att jag borde veta det vid det här laget. Men alltså inte. U. Varsågod för denna jämförelse där du står som vinnare, gå nu ut och gör något konstruktivt av det! Ät chips!

Stina Samuelsson är lärarstudent och krönikör i Karlstads studenttidning.

Artikeln publicerades ursprungligen i Karlstads studenttidning nr .

Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidning arbetar med kvalitetsjournalistik här.

Toppnyheter