Pumps, pyjamas och pyttesmå matlådor - Karlstads studenttidning
×

Krönikor

: Pumps, pyjamas och pyttesmå matlådor

Stina Samuelsson
Snart har Karlstads universitet varit ett universitet i 20 år. Tusentals studenter sliter ner golven i korridorerna varje vecka. En del av dem har portfölj. Det här handlar, bland annat, om er, skriver Karlstads studenttidnings krönikör Stina Samuelsson.
Krönika

Hipp, hipp, hurra, för universitetet i Karlstad.

Nästa år fyller det 20 år. Längre än så har det faktiskt inte funnits och det är därför ett av Sveriges yngsta universitet. Nu betyder ju inte det att här inte fanns utbildning innan det fanns ett universitet – tvärtom. Här har tusentals och åter tusentals fått kunskaper i mer än hundra års tid, och de första som fick sin utbildning här var lärarna. Och jag, ja, jag pluggar ju till lärare. Och så kom denna krönikan ändå att handla om mig, det är märkligt hur det kan bli.

Å andra sidan stämmer det inte riktigt. För den här krönikan kommer handla om dig. Ja. Just dig. Och dina kompisar. Och den där störiga snubben vars blick du alltid försöker undvika när det börjar andas om grupparbeten. För att inte tala om den där högljutt tuggummituggande snorungen som vaggar så hårt på sin stol att hela raden gungar under föreläsningarna. Jag har börjat fjärde året på universitetet nu, jag börjar känna mig som en del av institutionen, och det är hög tid för mig att berätta vad jag tycker och tänker om just dig.

Ja. Och om mig själv också.

I runda slängar pluggar 16 000 studenter på Karlstads universitet. Nu är ju alla såklart inte på plats på universitetet varje dag, även om det kan kännas så för den som letar parkering efter klockan nio en måndagsmorgon. Men en rätt stor del är distansstudenter (enligt årsrapporten 2017 omkring en fjärdedel) och som vi alla vet är den lärarledda undervisningstiden ingalunda några 40 timmar per vecka. Tvärtom har de flesta av oss ett par föreläsningar i veckan och resten av tiden ska vi vara disciplinerade nog att styra över själva. Och då har jag inte ens tagit upp hur många studenter som tyvärr har en för svår baksmälla, en för viktig klipptid, en för skön säng, ett för nödvändigt arbete som kräver närvaro, ett barn som är sjukt och så vidare, för att ens vara med på föreläsningarna. Så det är knappast några 16 000 studenter som dräller omkring i universitetskorridorerna varje dag.

Jag är själv sällan på plats. Men när jag är det är jag klädd mycket bekvämt. Enligt somliga för bekvämt. Eller, kanske snarare, enligt alla som faktiskt har en uppfattning om hur en vuxen människa borde se ut när hen vistas bland folk. Bland annat borde hen ha underkläder på sig, helst under de kläder som är över. Skor är att föredra. Att den vuxna människan dragit en kam genom håret och kanske en borste över tandraderna är också några av önskemålen. Jag har, helt ärligt, misslyckats med de flesta av de här standardkraven. Vid mer än ett tillfälle har jag vistats på universitetet iförd pyjamas. Jag är inte ensam, tack och lov, eller tvärtom. Det finns flera som mig, som hasar sig fram i tofflor med en kopp kaffe hårt hållen mot bröstet som en livboj, håret på ända och frukostfrallans vallmofrön fastkilade mellan framtänderna. Vi utgör faktiskt en rätt stor del av universitetets studenter och ökar naturligtvis i mängd under tentaveckor.

Jag kallar oss: Opropra.

Vi har motsvarigheten, såklart. De Propra. Ni vet vilka jag menar. 19-åringarna i välkammade frillor och skräddarsydda kavajer. Skjorta är miniminivå, gärna fluga eller slips. Hornbågade glasögon och portfölj. Pumps. Herregud, pumps. När de propra möter de opropra i korridorerna är det som om luften gnisslar till, två olika universum möts och det görs inte utan friktion. Blickar kastas från båda läger. ”Där går en sån där.” Ögon himlas med.

Under mina fyra år som student har jag identifierat några andra grupper som utmärker sig.

Vi vet hur det är att må illa av tentaångest, att försöka prioritera bland orimliga mängder kurslitteratur, att vilja kasta datorn i väggen under försöken att få till en vettig innehållsförteckning i Word.

De Mycket Seriösa. Undergrupp till de Propra. De som tar properheten ett varv längre, eller tre. Att studera är en heltidssysselsättning för De Mycket Seriösa. De missar aldrig en matlåda… Förlåt, jag menar såklart: De missar aldrig fem till sju olika matlådor eftersom enbart barbarer mikrar ketchup eller blandar kapris i den kalla såsen förrän det är dags att äta. Sänker rösten till en viskning så fort de passerar biblioteksdörrarna, får ångest när de måste höja rösten en smula för att be bibliotekarien om hjälp. Håller aldrig en telefon direkt mot örat.

Deras motsvarighet är givetvis De Mycket Oseriösa. Att studera är en bisysselsättning. Knappt ens en sysselsättning, mer ett sätt att hitta ragg och göra upp planer för helgen. Är fulla i skolan. Väger på stolen. Skrattar högt under föreläsningar. Tror de är lika tuffa som de var under högstadiet. Var inte tuffa under högstadiet. Borde hoppa av. Kommer att hoppa av.

Låt mig nu presentera De Vansinnigt Nitiska. De som ger kursansvarige reprimander på löpande band för att hen inte har koll på hur alla kursmål ska examineras tre veckor före kursstart när de springer på varandra på Konsum. Har studentkåren på speed dial. Kan exakt allt om allt. Har en mycket tjock filofax. Hänger mycket bland administratörerna mot deras vilja.

De har en mer aktivitetsbaserad motsvarighet i De Vansinnigt Studentiga. Har på sig overallen (jag tänker inte kalla det ovve, okej?) från terminsstart till terminsslut. Antagligen även under stora delar av sommaren. Aktiva i samtliga föreningar, inklusive alla politiska. Jobbar på Kårhuset. Byter utbildning med jämna mellanrum. Kommer stanna på universitetet tills det fyller 30.

Fast den största delen av alla studenter är såklart såna jag knappt lägger märke till alls. Hundratals och tusentals jag passerar i korridorerna, bland borden i Gläntan, i kön på Pressbyrån. Såna som försvinner i mängden, precis som jag. När vi har fokus på annat, när vi tänker på det som ska göras, när vi försöker reda ut den förvirrande föreläsningen vi just tog oss igenom. Alla sliter vi tillsammans, ibland mer än vanligt. Vi vet hur det är att må illa av tentaångest, att försöka prioritera bland orimliga mängder kurslitteratur, att vilja kasta datorn i väggen under försöken att få till en vettig innehållsförteckning i Word.

Vi vet hur det är att googla. Allt.

Vi vet hur det är att drömma om begrepp och årtal och namn på gubbar som varit döda i evigheter och vakna med rusande hjärta.

(Ja, kanske inte De Mycket Oseriösa, men de lär bli varse förr eller senare.)

Vi vet hur det känns när vi äntligen klarat oss igenom en kurs som känts omöjlig. När vi äntligen förstått en fråga eller löst ett problem. Vi vet hur gott det smakar med en cigarett, en öl, ett kilo choklad, två påsar chips, femton öl till, efter en salstenta som vi känner oss rätt säkra på att vi klarat. Och hur viktigt ovanstående är efter en salstenta som vi känner oss mer än säkra på att vi kuggat.

Förhoppningsvis vet vi alla snart hur det känns att ta examen, att klara kursen vi läser, att gå vidare till nästa nivå. Jag hoppas ni får lite ledigt över jul. Vi ses nästa år. Med eller utan bh.

Stina Samuelsson är krönikör i Karlstads studenttidning och student på ämneslärarprogrammet.

Artikeln publicerades ursprungligen i Karlstads studenttidning nr .

Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidning arbetar med kvalitetsjournalistik här.

Toppnyheter