Begreppet studiemotivation låter inte längre särskilt ädelt. Vi hör det ordet varje dag och ser det som något vetenskapligt, men för mig handlar det om något annat. I mitt huvud framträder ibland en banderoll som inspirerar mig, motiverar mig och slår till mig på käften när jag behöver det. Som någon sorts gåva från ovan.

När jag gick på gymnasiet läste vi en del journalistik, och vid den tidpunkten fick vi i uppgift att skriva ett reportage om valfritt ämne. Titeln på min text blev: ”Lyckas du en gång, så kan du lyckas igen”. Ett ganska direkt och tydligt budskap som kom att bli det mest slagkraftiga för mig och min studiemotivation. Den meningen har hjälpt mig så mycket att det nästan är löjligt och lärt mig hantera samt styra mitt tankesätt. Jag tror jag insåg det när jag kom hem efter den sista skoldagen på mitt första år på universitetet. Nedsjunken i soffan och i ett djupt andetag började blod forsa ur min näsa, och det jag undrade då var: Är det stressen som släpper eller är det helvetet som kommer? Men den ovissheten spelade inte någon roll. För jag kände strax, med en ännu starkare påverkan, att jag äntligen var på väg någonstans.

Lagom regelbundet infinner sig visserligen hopplösheten, och då är det ingen nyhet att man tänker: Det här kommer inte gå. Man blir arg, ledsen och irriterad och känner antingen för mycket eller för lite. Mellantinget försvinner och sinnesbalansen rubbas. Men kanske har mina kritiska självanalyser genom åren faktiskt gjort nytta. I de tillfällena brukar jag nämligen inse ganska snabbt att det är världens slöseri med tid att sitta här och grubbla. Du studerar ju för en anledning och du måste bara göra det. Därpå signalerar banderollen att jag har fixat det förut, så visst kan jag fixa det igen.

Budskapet har dock fört in mig på villovägar ibland. Tankar som ”Jag kanske inte lyckas igen, vad händer då?” har kommit upp, vilket syftade på min osäkerhet över om jag verkligen bemästrade aktuellt ämne som vi behandlade i skolan. Men det är vansinne att tänka på det sättet.

Det sätter dig bara i en ond cirkel där motivationen förintas av ett dåligt självförtroende. Och sedan får man inte glömma att man studerar just för att lära sig bemästra något. Klyschan ”Det mesta sitter i huvudet” vill jag därför understryka nu, och ge extra mycket luft. Jag kan säga, precis som många andra som gått igenom samma process, att det inte var enkelt att flytta till en ny stad helt ensam. Att packa ihop sitt tidigare liv för att välkomna ett annat, på en helt främmande plats bland okända människor, kändes verkligen.

Det här med att det sitter i huvudet har för mig fått en ny dimension. En banderoll eller inte – ett välanpassat tankesätt för just dig kan bevisligen göra underverk. Sedan finns det självklart vissa saker som är universala. Att acceptera läget är den första jag vill nämna. Medvinden skiftar till motvind ibland och så kommer det alltid vara, och att ha det i åtanke gör att du inte tappar hoppet. Det andra berör än en gång hur du ser på saker. Ur en liten självanalys finns mycket att hämta, bland annat anledningar till varför du blir motiverad och till varför du inte blir det. Den informationen blir värdefull eftersom den kan appliceras i nästa svacka för att väcka drivet till liv igen. Det tredje är en hemlighet som jag vill avslöja. Ni har säkert fått en hint någon gång, men nog aldrig gett den vidare eftertanke: Man kan inte vara bäst på allt. Ja – klyschor, ordspråk och ihåliga talesätt må vara överflödiga, men här står de sig faktiskt ganska starka.

Artikeln publicerades ursprungligen i Karlstads studenttidning nr .
Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidning arbetar med kvalitetsjournalistik här.